. . . arbetsanstalten kom han dock i lag med människor som han hade något gemensamt med.
 De var alla utanförindivider. De var människor som på olika sätt bröt sig från de konventionella mönstren.
 Vissa av fyllegubbarna kanske hade haft arbete men tid och slit hade utarmat både kropp och själ.
 Dessa människor hade ingen som helst status i samhället, inte ens en brottslings status.

 Och en brottsling hade ju ändå för vissa en slags status likt en modern Robin Hood.
Gamla fyllegubbar var helt utan anseende. De ville ju bara supa och inte arbeta.
Kanske söp dessa gubbar för att glömma, för att slippa se sin egen situation.
Kanske kände sig Lars Hård förnärmad över att ha blivit placerad tillsammans med detta klientel.
Han som fortfarande hade något kvar av sin ungdomliga stolthet och upprorshåg.

 
. . . kommer det sig att en människa bara sjunker djupare och djupare ned i samhällets bottendy,
 en bottenlös gyttjig och slammig röra där både sans och måtta saknas för att inte nämna fotfäste eller fast grund.

 . . .  upplevde plötsligt Lars Hård en känsla av att ej vara tillfreds med sig själv och sitt liv.
Han kände också att han inte hade förmåga eller resurser i tillräcklig omfattning för att kunna bli den bästa människan i samhället.
OK då tyckte Lars Hård i sin ungdomliga upproriskhet.
Kan jag ej bli den bästa så får jag väl försöka bli den sämsta.

har författaren försökt göra en intressant psykologisk konstellation som jag tyvärr tycker rimmar mycket illa ur både psykologisk och filosofisk synvinkel.
 Ej heller kan jag ur ett socialt realistiskt perspektiv smälta denna kombination av mänskliga egenheter.
Det må nu vara hur det vill med den saken, men sämre blev han, bokens Lars Hård.
 Det bar sig inte bättre än att han slog till en vaktkonstapel med en sten i handen så att konstapeln ifråga segnade ned till synes livlös.
 Bakgrunden till händelsen var följande.
 Lars Hård hade under arbetets gång hittat en intressant sten under grävningsarbetena.
 Just som han stod och filosoferade över denna stenens eventuella tidigare öden och äventyr så kom vakten fram till honom.
 Efter en kort argumentation så slog vakten till Lars Hård med ett slag mitt under hakan.
 Lars Hård slog då tillbaka och tog sedan tillfället i akt, kanske rent instinktivt, och sprang ut genom grinden som stod öppen vid tillfället.
 Lars Hård rymde alltså från denna anstalt efter att ha brukat våld på en konstapel.
 Efter att ha varit på fri fot något dygn, jagad, efterspanad, blöt och hungrig, så började han vandringen tillbaka mot anstalten.
 Efter att han åter omhändertagits så förflyttades han till Långholmen.

 Långholmen var ju tidigare ett av de mest riksbekanta fängelserna i Sverige,

 . . .  beläget på en ö i Stockholm.

 Efter att fängelset bedömts som alltför otidsenligt så lades den s.k. kriminalvårdsverksamheten ned under 1970-talet.
 Idag lever åtminstone en fängelsebyggnad vidare som bland annat övernattningsbostäder och vandrarhem.
En del är rivet.

Nåväl, på Långholmen var det under tiden Lars Hård var anstaltsplacerad där inte alls samma klientel som det hade varit på tvångsarbetsanstalten.

Här satt det brottslingar av betydligt grövre slag.

 Här fanns tjuvar, bedragare, våldsmän, rånare, våldtäktsmän och många andra för olika brott dömda.

 Nu hade han verkligen nått botten i sin vandring nedåt i samhällets lägsta skikt. Frågan var bara om botten var nådd eller ej.

 Vad vore nästa steg nedåt? Självmord?

Långholmen satt Lars Hård ett par år.

Här upplevde han hur det kan vara att se naturen skifta;
knoppning, blomning, vissnande växter, vinande vindar, snö, sol & regn.
Allt detta såg eller hörde han och kanske ibland även luktade, men aldrig fick han deltaga,
 vara en del av naturen på sätt som han i sina yngre år hade varit på landet, på gården.
Nu var Lars Hård inte bara inlåst och omhändertagen,
utan han var också utanför livet, bredvid.
 Han insåg sakta men säkert vidden av att förlora sin frihet,
 att vara inlåst.
Att fråntas sin frihet är förmodligen det värsta som kan drabba en frisk människa.
 Och frisk tror jag inte man kan betvivla att Lars Hård var, varken psykiskt eller fysiskt.
 Han led under sin fängelsevistelse.

Även om fängelserna endast ursprungligen var avsedda att förvara människor, så har ju fängelsernas funktion,
alla politiska och sociala manifest till trots, aldrig nämnvärt förändrats.
Det bästa ett fängelse kan vara är ju rimligtvis en bra och säker förvaringsplats.
Ett fängelse måste ju vara en säker förvaringsplats gentemot befolkningen utanför fängelset men också gentemot andra intagna.
 Allt annat pseudosocialt tal om vård och återanpassning är ju inget annat än svaga politikers vilja till eftergifter mot s.k. svaga grupper i samhället.
 Den eventuella vård och omsorg som skulle ha kunnat förhindra att människor begår brott måste rimligtvis arrangeras i ett tidigare liv,

 innan ett brott ens har begåtts. Endast ett bättre samhälle för alla kan i viss mån, men ändå aldrig fullt ut, begränsa mängden brott.
 Alla vill kanske inte vara knegare, torsk eller Svensson.
Lars Hård hade väl likt ett segelfartyg med revade segel drivit för vind och våg.
 Det rullar på. En del räknar helt enkelt med ett enklare liv,

 ett liv utan konflikter, anpassning och kompromisser,

och dessutom lätt förtjänta pengar, gärna likt spel, lotter eller tips.

Myndigheter och politiker började redan i slutet av 1800-talet att tala om individuella hänsyn,

 om något slag av återanpassning av den intagne fången, förberedelser för återslussning till ett s.k. normalt samhällsliv.

 Men den som en gång varit i ett fängelse, annat än på besök,

vet att  just det drastiska i att fråntas friheten och mista alla sina tidigare så självklara grundläggande normala mänskliga kontakter och möjligheter därtill,

måste sätta sina spår i en människa.
Ett hat och en hårdhet växer fram och i lika delar blandad med självömkan och självförakt.

 Möjligheter att för den svage fången försöka kanalisera bort psykologiska oegentligheter har varit och är obefintliga.

 Och att ensam eller i sällskap med i huvudsak likasinnade eller redan gravt missanpassade människor försöka lösa sina egna problem är inte en lätt, ej heller eftersträvansvärd, uppgift.

 

Hård saknade kanske också en vettig förklaring på alltings upprinnelse.
Vad var det då som ursprungligen fick honom att bli en så utanförstående individ?
Uppväxtmiljö, kamrater, föräldrar, tidigare arbetslivserfarenhet, eller var någonstans hade det hela börjat?
 Var han då inte också en samhällsmedlem som, liksom många andra, skulle ha kunnat få bli något?
 Drömmar och verklighet, illusioner och vardag, går sällan i par, eller hur är det?

drömmar hade Lars Hård många genom alla sina år.

det känslan av något större, eller var det känslan av att detta livet inte var hans allt?

i den mörka unkna cellen smög sig någon gång en solstråle in, och ibland kom en doft av växtvärk.

Råttor, piss och svettlukt och en utspisning av maten som närmast var att likna vid utfodringen av djuren därhemma i ladugården.

var alltså fängelset. Löss, baciller och cellväggens fångkultur bildade också några trådar i detta samhällets lilla spindelnät,

 där han själv inte heller var spindeln.

Han satt endast fast, och han hade själv satt sig fast, det förstod han.

Men tur i oturen kan man säga att Lars Hård hade.

 Han blev efter en tid placerad ihop med en gammal skomakargubbe som satt inne på sex år.

Han hade här fått möjligheten att få fortsätta sitt yrke, dock kanske i en helt annan omfattning än tidigare.

 Denne skomakargubbe skulle så lära Lars Hård lite om skomakaryrket, och kanske även lite om livet.

 Ty gubben var en filosof. Det, sade han själv, var förknippat med yrket.

du, ser du, det har börjat bra, ditt liv. Idel händelser.

 Ett så kallat brottsligt liv kan ibland vara bättre än ett vanligt vardagsliv.

 Sånt vet man inte förrän det lider mot slutet.

 När man kommer så långt på vägen att man kan se tillbaka då ser man varför man fått genomgå så mycket elände.”-  (9)

heter gubben, och han tycker själv att han är en lycklig filosof.

drömmar, ångest och längtan blev centrala i Lars Hårds själsliv under fängelsetiden.

Grubbel är karaktäristiskt för en ensam människa vare sig hon befinner sig på havet  eller i ett fängelse.

 Och Lars Hård var nog en mycket ensam människa, kanske framförallt själsligt.

 Han är en sökare och vad finns väl att söka i ett fängelse.

 Jo, de stora frågorna som alltid engagerat människor de grubblar man över även i ett fängelse.

Cellskräck skapas lätt av att bli inlåst i ett litet rum kanske dessutom under marknivån, fuktdrypande och bemängt med råttor,

 baciller, löss och allehanda odörer.

 Väggarna uttalar, om tillräckligt med ljus kan strila in,

 människors vånda och vanmakt, fantasi och längtan.

Människoöden, liv och gärningar presenteras i brottstycken på cellväggarna.

 Det finns ingen att tala med, och ingenting att skratta åt.

Varför gråta då ingen tröst är att vänta? Kanske gråter man de första dagarna, kanske några veckor, och sedan gråter man inte mer.

Fruktan finns för att bli tokig, att bara börja skratta, längtan att bara skratta, rädslan.

Det rasslar till i mathon på insidan av celldörren.

Det var maten som kom. Det var allt. Inte ett ord sägs. 

 Råttor fanns där som lurade på honom när han åt, som ville vara med och dela på ransonen.

 Råttor fanns där som nattetid höll honom vaken, bet honom på kroppen, tisslade och tasslade, skrek och pep, och slogs.

 Ingen fanns att tala med. Fukt, nattvak och ensamhet, och utanför väntar världen. Detta var Lars Hård i fängelset, en fånge.

 En och annan konstapel bytte någon gång ett ord med Lars Hård, en gest av medmänsklighet, lite medömkan.

Kanske konstapeln också hade barn, barn som var oroliga och inte riktigt bestämt visste vad de skulle bli.

 Kanske talade en konstapel någon gång helt kort om sitt därhemma.

 Den utbredda jargongen bland konstaplarna speglade oftast förakt och ovilja.

Som om straffet att fråntas sin frihet inte skulle ha varit tillräckligt?

 Från att ha varit en människa i frihet, till förvandlingen som en schackpjäs i ett vakum.

Det var en enorm förändring för Lars Hård, en förändring som betydde slitningar och psykiska frivolter.

Slitningar och grubbel driver ibland en fånge att välja döden som sin räddare.

 Någon fånge dog.
Andra fann sin räddning i religionen.
Människors tro på överjordiska krafter, och det så kallade gudomliga,

tycks i många avseenden för evigt ha plågat människor.
Och var fanns Darwin, Arternas uppkomst och en mer vetenskapligt förankrad livssyn?
För Lars Hård tog striden aldrig slut.

STOCKHOLM